Som nämndes i förra inlägget påbörjas nu en artikelserie i sju delar där jag tänker använda de klassiska ”dödssynderna” eller ”sju felen”, för att kartlägga moderna problem i djurriket som människan orsakat. Först ut är fåfänga – närmare bestämt ur ett djuravelsperspektiv.

Människan har skapat dagens husdjur med alla otaliga raser, genom målmedveten avel som format de vilda djuren till våra syften. Mestadels har det gått bra för alla inblandade, men generellt kan man säga att ju mer extrema avvikelser som avlats fram, desto större har den negativa effekten blivit på avkommans hälsa. I vissa fall kan ekonomiska motiv ligga bakom – t.ex. en önskan att öka ett djurs förmåga att producera mjölk eller ägg till absurda nivåer. Men i andra fall tycks det inte finnas några rationella skäl alls till problemen, annat än den mänskliga fåfängan.

Hundaveln är kanske det tydligaste exemplet. Dokument Utifrån sände förra året ett uppmärksammat program om situationen i Storbritannien, där flera veterinärer riktade mycket skarp kritik mot bl.a. hundutställningar som premierar hundar med mycket extremt utseende, vilket i sin tur lockar uppfödare att avla på riktiga missfoster till hundar. I Sverige är situationen något bättre, då våra utställningsdomare är mer benägna att beakta hälsa och ett sunt utseende, men vår ställning är rätt svag internationellt sett och rasstandarder m.m. följer engelska mått. Fåfänga är knappast något nytt för människan, men situationen har inte varit lika allvarlig tidigare. Låt oss ta mopsen (bilden ovan) som exempel.

I Sverige idag har ca 40% av alla mopsar ögonproblem. Hur kan det komma sig? En stor bidragande faktor är de kraftigt utstående ögonen. Det visar sig nämligen att en ögonhåla som skyddar ögat är ett rätt bra evolutionärt koncept, som man inte borde avla bort i första taget. De djupa hudvalkarna bidrar också till att ögat får en abnorm form, vilket kan öka risken för bl.a. ögoninfektioner. Hudvecken ökar också risken för eksem och andra hudproblem – något som också är mycket vanligt hos mopsar. Värst av allt är kanske ändå den kraftigt hoptryckta skallen, som gör det svårare för hunden att andas. Detta ger inte bara primära problem med respirationsorganen, utan också sekundära effekter såsom t.ex. minskad ork att motionera med påföljande fetma. Men såhär har det inte alltid sett ut:

Här ser vi en mops från 1700-talet, som har ett lite annorlunda utssende än 2000-talsmopsen ovan. 1700-talsmopsen är fortfarande helt klart en mops, men den skulle nog inte vinna några utställningar idag om man enbart ser till rasstandarden. Rynkigheten är mycket mindre uttalad, vilket med största sannolikhet innebär en bättre hudhälsa. Skallen är inte alls lika ihoptryckt, vilket ger bättre plats för ögonen och mer generösa luftvägar. Dessutom saknar denna mops den hårt ringlade ”dubbelknorr” på svansen, som uttryckligen beskrivs som önskvärd i dagens rasstandard, trots att vi vet att den ökar risken för en sällsynt sjukdom i ryggraden. Av allt att döma är 1700-talsmopsen friskare än dagens mops, och i ärlighetens namn det mopsideal som dagens rasklubbar, uppfödare och utställningsdomare borde sträva efter – för mopsens skull.

Jag gillar verkligen mopsen som koncept. Den har ett trevligt temperament och bär på en fantastisk kulturhistoria. Samtidigt är det en skam att vi i modern tid format den till ett så sjukligt missfoster. Lösningen på problemet är att vi måste lära oss att se rasens essens bortom de exteriöra dragen. Mopsens essens kan omöjligt ligga i en viss skallform eller svansknorr, eftersom detta ändrats under årens lopp. Dess essens är att vara den renodlade sällskapshunden, och en trogen kamrat för hela familjen. Den enda intressanta avelsfrågan blir då hur man ska gå tillväga för att mopsen på bästa sätt ska kunna fylla denna funktion, och då blir en klanderfri hälsa en viktig komponent. För vem vill springa till veterinären med sin sällskapshund hela tiden?