Sommaren fortsätter!

Av Stefan | Publicerad: augusti 16, 2010

Sensommaren ångar på! Ni glömmer väl inte att dansa?

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , | 3 Kommentarer

  • Vill du läsa mer?

    Klicka här för att prenumerera på bloggen, så missar du inga framtida inlägg!

IAHAIO 2010

Av Stefan | Publicerad: augusti 5, 2010

IAHAIO (International Association of Human-Animal Interaction Organizations) är en paraplyorganisation för föreningar på antrozoologins område. En sådan förening i Sverige är Manimalis, och de var årets värdar för IAHAIOs stora konferens, som går av stapeln vart tredje år. År 2010 hade alltså turen kommit till Stockholm, och temat för konferensen – den tolfte i ordningen – var ”People and Animals – for Life”.

Konferensen pågick i fyra dagar, 1-4 juli, och bjöd totalt på uppåt 100 presentationer av de mest skilda slag. Längre plenumföredrag av bredare innehåll under förmiddagen samsades med smalare parallellsessioner under eftermiddagen. Harold Herzog, professor vid Western Carolina University, inledde med en presentation kring människans till synes disparata djuretik under rubriken ”Some We Love, Some We Hate, Some We Eat”. Herzogs tänkvärda presentation landade i individens behov att syntetisera rationella och intuitiva etiska överväganden.

Många föredrag kretsade kring att sätta in antrozoologi i olika kulturella sammanhang. IAHAIOs ordförande, doktor Dennis C. Turner, presenterande en omfattande internationell studie av olika uppfattningar kring djur och djurvälfärd, korrelerade mot etnicitet, kön, religiös övertygelse m.m. Ett antal föreläsare från Japan presenterade bl.a. hur landets kulturhistoria format den moderna djursynen, samt forskning kring musikens betydelse för djur. Ett annat föredrag granskade olika etniska grupper i USA med avseende på uppfostran och djur-barn-relationer.

Djurens betydelse för människors hälsa var också ett vanligt tema, t.ex. forskning inom området ”Animal Assisted Activity”. Även människors roll för djurens hälsa fanns på tablån. Bland annat presenterade Eva Hertil och Johan Beck-Friis problemen med den extrema hundaveln, och illustrerade på ett minnesvärt sätt med hjälp av sugrör hur det känns att andas som mops.

Konferensen var mitt första möte med antrozoologi som ett vetenskapligt område – vilket kan tyckas konstigt efter fyra års veterinärutbildning. Att förstå djurens, och därmed också veterinärens, olika roller i samhället borde vara av stort intresse för hela djuromsorgssektorn. När kraven på veterinäryrket ökar är det viktigt med ett kulturellt sammanhang för att inte gå vilse i ett mekaniskt synsätt av idel diagnoser och behandlingar.

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | Lämna en kommentar

Jättars mat

Av Stefan | Publicerad: augusti 2, 2010

Jag hade nyligen en diskussion på Facebook om tillsatser i glass. En tes jag tidigare drivit på sidan är att det inte bara är tillsatsernas tvivelaktiga närings- och hälsovärde som gör oss konsumenter upprörda, utan själva känslan att maten blivit främmande för oss. Att läsa innehållsförteckningen blir en otrevlig överraskning, om man förväntar sig att glass ska innehålla grädde, ägg och socker – inte emulgeringsmedel, mjölkpulver, härdad palmolja m.m.

Det märkliga är att detta överraskar oss! Någonstans förväntar vi oss att den där glassen ska vara som den glass mamma vispade ihop själv på 50-talet. Att Mamma Scans köttbullar ska vara precis som vår egen mammas köttbullar. Men jag ska berätta en liten hemlighet: Mamma Scan är inte mamma till några människobarn, utan till jättar! Jodå, jättar finns – på riktigt.

En dag blev vi för lata för att vispa ihop vår egen glass. Människan hade plötsligt bättre saker för sig än att lägga en massa tid på mat, så vi delegerade stora delar av den sysslan till jättarna. Jättarna var mycket ekonomiska av sig och åt till och med varandra för att spara pengar, tills det bara var några riktigt stora jättar kvar. Jättarna har namn som SCAN och KRAFT och COOP. Många av dem är mycket skickliga på att göra jätteglass – som ser precis ut som människoglass. Och sedan säljer de den i bästa välmening till människorna. I jätteförpackningar. Jättebilligt. För det var väl det människorna ville ha?

Problemet är att människor inte mår riktigt bra av jättarnas välvilja. Men den enda som kan hålla jättarna på avstånd från människorna är Tor, och vi tycks ha glömt bort honom. Tor är det hårda slitets gud, och hammaren och styrkebältet är hans kännemärke. Att offra, eller blota, till honom, det är att utföra en fri och mödosam gärning – såsom att göra sin egen glass! Vi har nästan glömt att vi fortfarande har den möjligheten, och föredrar att gnälla över jättematens dåliga kvalitet. Människan måste förstå att jättarna aldrig har varit, är eller kommer att vara intresserade av kvalitet – utan av kvantitet! Det är därför de är så jättestora. Om en jätte skulle bli intresserad av kvalitet kommer de andra jättarna genast att äta upp honom.

Tor bryr sig inte om hur mycket glass du kan vispa, utan om den kvalitativa skillnaden mellan jättemat och människomat. Vispen är hans hammare och maggropskänslan är hans styrkebälte. Kom i håg detta, o Människa!

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | 2 Kommentarer

Kåseri om kattmynta

Av Stefan | Publicerad: juli 16, 2010

Fritt efter ett somrigt dagdrömmeri…

Hon: Jag testade att ge mina katter kattmynta igår!

Han: Jasså?

Hon: Åh, du skulle ha sett! Dom blev alldeles till sig och var knappt kontaktbara på en kvart! Har du testat att ge det till din katt?

Han: Nej.

Hon: Varför inte?

Han: För jag tycker det är fel att droga husdjur för skojs skull.

Hon: Va? Det gör ju ingen skada! Det finns ju t.o.m. veterinärer som intygar att det är helt ofarligt. Katterna tycker ju bara att det är skönt. Det är som en extra liten belöning för dom.

Han: Skulle du ge cannabis till dina barn? Som en extra liten belöning alltså.

Hon:  Men det är ju inte samma sak! Cannabis är ju olagligt.

Han: Så om det var lagligt skulle du ge cannabis till dina barn?

Hon: Absolut inte, det var inte så jag menade! Droger är ju jättefarligt – man kan ju få hjärnskador och bli beroende och allt vad det är.

Han: Av vissa droger, visst, men knappast av cannabis, d.v.s. hasch och marijuana. Cannabis är inte klassat som en beroendeframkallande drog. Det är inte värre än kaffe i alla fall. Om man röker substansen finns förstås alla de hälsoproblem som är kopplade till just rökningen, som ökad risk för lungcancer o.s.v, men det finns alternativ till att röka. Själva ämnet är troligen betydligt mindre skadligt än alkohol åtminstone.

Hon: Vadå, använder du cannabis själv eller?! Ger du det till dina barn kanske?

Han: Verkligen inte! Jag vill ju inte ens ge kattmynta till min katt.

Hon: Nä precis, och det är det jag tycker är så konstigt.

Han: Det är inte konstigare än att du inte vill ge cannabis till dina barn. Det handlar inte om legalitet eller tvivelaktiga skadeverkningar på kroppen. Utan om att substanser som kraftigt ändrar någons medvetandetillstånd inte är lämpliga som godis – hur ”hälsosamma” de än kan verka.

Hon: Haha, ja, du är rolig du!

Han: Haha, du skulle bara veta!

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | 2 Kommentarer

Högmod

Av Stefan | Publicerad: juli 12, 2010

Den sjunde och sista delen i denna artikelserie ska handla om högmod. Det har blivit dags att vända blicken inåt för lite självrannsakan och titta på en faktor som ofta glöms bort i dessa sammanhang – veterinärerna.

Under seriens gång har vi sett hur människan förorsakat olika problem i djurriket, t.ex. genom avel, okunskap, kortsiktigt tänkande och så vidare. Då måste väl veterinärerna ändå vara en god kraft?! Den moderna veterinärvården, med sina många finurligheter, som kan behandla i stort sett vad som helst – och som hittar nya lösningar så snart det dyker upp nya problem.

Ge oss bara din skotska terrier, så ska vi nog förlösa hennes valpar med ett raskt kejsarsnitt. Vad gör det att rasen knappt kan reproducera sig på egen hand, när vi synnerligen kompetenta människor finns till hands och kan hjälpa till? Vi kan skära ut små fönster i ryggraden på din tax, för att förebygga problem med diskbråck. Det är fullt normalt och ger goda resultat, allt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Man gör så, helt enkelt.

Hela organ kan ersättas eller undertryckas med hjälp av olika mediciner. Ben kan amputeras, kön kan stympas – ja säg det vi inte kan göra för att hålla liv i djuren! Nå, veterinärmedicinen må ha utvecklats otroligt den senaste tiden, men någonstans ruvar frågan: ”Mår våra djur bättre idag än de gjorde förr?”

Eller mår de sämre? Är det rent av så, att den avancerade veterinärmedicinen gör det möjligt för djur att pressas ännu hårdare av mänsklig fåfänga och girighet – att vi människor därigenom kommer undan med saker vi aldrig hade kommit undan med för 50 år sedan. Helt enkelt för att det finns ”lösningar” idag.

Problemet är att veterinärens roll reducerats till en djurreparatör. Man förväntar sig att vi ska ”fixa” saker, ungefär som man förväntar sig att en bilmekaniker ska fixa bilen när den lämnas in på verkstan. Och vi har kommit att förvänta oss det av oss själva – som om det var vår roll att hitta bekväma lösningar på alla tokigheter som dyker upp p.g.a. ohållbar avel, dålig djurhållning och bristande kunskap.

Veterinärens roll som skyddsnät mellan djur och människor består självklart inte i att möjliggöra en ökad inkompetens från människornas sida, utan i att förhindra sådan inkompetens. Detta kräver att veterinärens roll går från att enbart vara en djurreparatör till att bli en djurkonnässör! Vi måste förstå vad djur i sanning är, och inse att det djur som verkligen behöver vår hjälp idag är Djuret med stort D – vars individuella representanter vi visserligen möter i behandlingsrummen och på bondgårdarna. Det krävs att veterinärerna engagerar sig som en samhällsbyggande kraft, på alla möjliga nivåer i de mest skilda organisationer, för att vi ska nå det målet.

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | 1 Kommentar

Vrede

Av Stefan | Publicerad: juli 5, 2010

Nu börjar vi närma oss slutet på denna artikelserie om hur människans fel och brister uttrycker sig i djurriket. Denna näst sista artikel ska handla om vrede. Man tänker kanske direkt på djurplågeri, men vrede är mer specifikt än så. Hela denna serie har på sätt och vis handlat om djurplågeri. Att för utseendets skull avla fram deformerade djur som t.ex. har svårt att andas eller föröka sig är djurplågeri, med fåfänga som underliggande orsak. På samma sätt ligger människans tendenser till likgiltighet, frosseri och girighet bakom många av nyttodjurens problem.

Men man kan knappast säga att motivationen bakom dessa problem är illvilja, hat eller vrede. Det finns dock exempel även på detta. Någon tänker kanske på saker som tjurfäktning, tuppfäktning, kamphundar o.s.v. men även i dessa situationer är det sällan en direkt önskan att plåga djuret som styr – oftast är det bara ytterligare exempel på girighet och fåfänga (vadslagning, underhållning, förströelse etc).

Även t.ex. ett nyfiket barn som drar vingarna av en fluga för att se vad som händer är inte primärt motiverad av vrede, utan snarare en kunskapslust i kombination med likgiltighet inför flugans situation. Det är viktigt att bena i dessa situationer för att förstå vad vrede är – annars kan man inte komma till botten med den. Om problemet snarare är likgiltighet, fåfänga, girighet etc. är boten en annan än om grundorsaken är vrede.

Med vrede menas en önskan att på något sätt urladda känslor av ilska, hat eller frustration. Vrede och våld är dock inte samma sak. Man kan vara ganska hårdhänt, t.ex. när man bremsar en häst, utan att alls mena illa utan tvärtom väl. På samma gång kan man i vredesmod skrika åt en hund eller spruta vatten på katten – och få utlopp för sin vrede utan att rent fysiskt ha misshandlat djuret. Vi ser alltså hur vrede är en mänsklig brist eller tendens som kan yttra sig som djurplågeri, liksom exempelvis tendensen till girighet kan yttra sig som djurplågeri. Genom att klart se hur dessa fel verkar kan vi också övervinna dem. Den som är vred borde ta fler skogspromenader, titta på vackra tavlor eller kanske röka en pipa.

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | 2 Kommentarer

Lust

Av Stefan | Publicerad: juli 2, 2010

Så har vi nått det kanske mest osmakliga ämnet i denna artikelserie, nämligen hur människans sexualdrift belastar djurriket. Vi har ingen lag som förbjuder sexuellt utnyttjande av djur i Sverige – den togs bort på 50-talet. Vissa menar att det inte behövs någon särskild lag för detta, då djurskyddslagen ändå förbjuder djurs lidande i allmänhet.

Problemet med att resonera så är att lidande inte är en särskilt relevant faktor när det gäller sexuella moralfrågor. Vi skulle t.ex. inte acceptera aldrig så varsamma sexuella övergrepp på spädbarn eller drogade kvinnor. Det moraliskt förkastliga består inte i eventuella fysiska skador, eller eventuella minnen av övergreppet – utan i själva den sexuella handlingen. Eventuella fysiska eller psykiska men av övergreppet är separata problem, men dessa faller som sagt inom ramen för djurskyddslagstiftningen.

Det omvända är också möjligt, d.v.s. tydliga fysiska påföljder utan en sexuell handling. Att kastrera eller inseminera ett djur må betraktas som ett övergrepp, men knappast ett sexuellt sådant, om vi förmodar att veterinären resp. inseminatören inte har några sexuella avsikter med ingreppet. Ett sexuellt övergrepp förutsätter en sexuell handling.

Vad är då en sexuell handling? Det vet den som utför den. Uppenbarligen finns det inte alltid en tydlig distinktion i det yttre, men i det inre är det en jätteskillnad mellan att t.ex. klappa en hund på magen och att smeka dess juver för ömsesidig njutnings skull. När blir då en sexuell handling till ett övergrepp? Så fort den riktas mot någon som inte riktigt är med på banan – vare sig det är ett djur, en minderårig, en drogad person o.s.v. Ett djur och en människa kommer aldrig att kunna ha en jämbördig sexuell relation, och därför är varje sexuell handling definitionsmässigt ett övergrepp på djuret vare sig det lider fysiskt eller inte.

Den ursprungliga anledningen till förbudet mot tidelag som slopades på 50-talet var heller inte djurens eventuella lidande, utan den gamla tron att antikrist skulle födas ur könsumgänget mellan djur och människa (analogt med hur Kristus fötts ur förbundet mellan en människa och en ängel). Om vi skulle omsätta denna idé i moderna ord och tankar, kunde vi säga att det är ovärdigt för människan att låta hennes relation till djuren få en sexuell karaktär. Den sortens sexuella relationer leder till en allt mer egoistisk och hänsynslös människotyp. Djuren, som står i en beroendeställning gentemot oss och som vi har att ta hand om, behöver inte belastas med våra drifter utan berikas med vår kultur. Därför förblir tidelag en styggelse, vare sig det är förbjudet i lag eller inte.

Publicerat i Stefans inlägg | Taggat , , | 1 Kommentar