Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet. Därför finns inga sakargument som biter i vargfrågan. Det är en känslomässig diskussion och ingen diskussion i sak.

Vargfrågan är alltså en symbol för klyftan mellan stad och landsbygd, eller mellan kultur och natur – en klyfta jag ofta återkommit till i inläggen på URDJUR. Det är samma klyfta som gör att de flesta har ganska vaga begrepp om hur våra livsmedel hamnar på tallriken, hur naturens resurser förhåller sig till människans önskemål och så vidare. Det är en klyfta som inte bara färgar vår samhällsutveckling utan också vårt språk, vårt uttryckssätt. Betrakta t.ex. denna, idag ganska vanliga fråga:

”Är det rätt eller fel att äta kött?”

Vad talande denna fråga är! Den som ställer frågan undrar vanligtvis inte om själva ätandet är etiskt eller inte. Ibland, när det finns tid och rum för diskussion, brukar jag för att tydliggöra detta svara med motfrågan – ”Vad skulle man annars göra med köttet menar du?” Och den som frågar menar vanligtvis inte att det vore bättre att exempelvis kompostera köttet, utan att man inte borde döda djuret som köttet kom ifrån. Den verkliga frågan är alltså:

”Är det rätt eller fel att döda djur för köttets skull?”

Men det problematiska med denna fråga är just klyftan! De flesta upplever nämligen inte att de dödar djur, när de köper kött i butiken. Än mindre upplever de att de skapar liv, som annars inte hade blivit till, genom sin efterfrågan. För gemene man tycks alltså frågan om själva köttätandet mer moraliskt relevant, trots att den primärt har att göra med relationen till köttbiten och inte till djuret. Många har ingen klar uppfattning kring hur uppfödning och slakt av djur går till, och ännu mindre möjligheter att påverka förloppet. Och det man inte kan ta ansvar för blir det också svårt att ha ett moraliskt förhållningssätt till.

Problemet är att beslutet att äta, eller inte äta, kött är ett otroligt trubbigt styrinstrument som bara kan påverka på en kvantitativ snarare än kvalitativ nivå. Omständigheterna under vilka ett djur föds upp och senare slaktas påverkas i regel inte – endast hur många som föds upp. Även detta, att mänsklig efterfrågan är den styrande faktorn i animalieproduktionen, visar på en enorm klyfta mellan civilisationen och naturens lagar. Men de senare är inga påhitt som människan har råd att bortse ifrån, vare sig vi är passivt omedvetna om dem eller väljer att ignorera dem medvetet.

Alla andra arter på jorden måste anpassa födointaget efter artens egna behov och ekosystemets förutsättningar. Människan är inte annorlunda, även om vi skulle vilja låtsas som det. Billig olja, konstgödsel och andra ändliga resurser gör det möjligt att leva över tillgångarna en kort tid, men sen är festen slut och städningen börjar. Vargen kan inte bestämma att den ”vill ha” fler bytesdjur, för ekosystemet funkar inte så. Det verkligt oetiska i just själva köttätandet uppstår i och med tankevurpan att jordklotet är en restaurang som man kan beställa vad som helst ifrån utan att behöva tänka på konsekvenserna – en moralisk blindhet som beror just på klyftan mellan staden och naturen.

Fråga 1) Är det rätt eller fel med djurförsök?

Pliktetik: Pliktetikern menar att om det finns en plikt att inte utsätta djur för djurförsök så är det fel att göra det, oavsett konsekvenserna av att inte göra det. Omvänt menar man att det är moraliskt riktigt om det finns en plikt att utsätta djur för djurförsök. Hur pliktetikern kommer underfund med vilken plikt som verkar råda, tycks till slut komma an på vad majoriteten tycker – förutsatt att vi inte underkastar oss någon annan instiftare av plikter (och i så fall sker ju även detta med majoritetens samtycke på samhällsnivå). Pliktetikern tycks alltså mena att om majoriteten tycker att vi har en skyldighet att bedriva djurförsök så är det också våran plikt att göra det och därmed moraliskt gott, oavsett vad vi själva har för åsikt i frågan.

Dygdetik: För dygdetikern är målet vanligtvis att hitta den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (ffa enligt Aristoteles). Istället för att resonera strikt kring rätt och fel funderar man på hur en anständig människa bör vara, och söker karaktärisera detta i form av dygder såsom medkänsla etc. Dygdetikern skulle alltså tvingas väga att blankt fördöma respektive bejaka alla former av djurförsök, för att se vilken medelväg som bäst uppfyllde för sammanhanget relevanta dygder. Vad som är dygdigt, menar dygdetikern, det kan envar bestämma utifrån sitt eget samvete.

Utilitarism: Om konsekvenserna av djurförsök är dåliga, då är djurförsök också moraliskt fel, och vice versa, menar utilitaristen. En hedonistisk utilitarist sätter inte bara likhetstecken mellan rätt och bra samt fel och dåligt, utan därtill rätt = bra = njutning och fel = dåligt = lidande. Oavsett vilken undertyp av utilitarism som väljs kvarstår problemet att väga olika intressen mot varandra. Vem bestämmer hur djurens eventuella lidande av ett djurförsök ska vägas mot en eventuell ökad sannolikhet att bota mänskliga sjukdomar som ger upphov till lidande? Om spindlar och fjärilar kan anses njuta och lida lika mycket, borde vi då utrota alla spindlar för att de äter fjärilar? Någonstans måste även utilitaristen likt dygdetikern göra en samvetsgrann avvägning av vad som är rätt och fel, eller likt pliktetikern förlita sig på en auktoritet som redan gjort sig det besväret. Men om detta tycks utilitarismen inte säga något.

Rättighetsetik : Om människor har en moralisk rättighet att bedriva djurförsök är detta också rätt, men om djuren har en moraliskt rättighet att inte utsättas för djurförsök så är det istället fel. Så vilka rättigheter är det då som gäller? Ja, det blir återigen antingen upp till den enskilda rättighetsetikerns omdöme och samvete, eller till allmänt accepterade trossatser som t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Rättighetsetiken säger alltså att det är fel att misshandla små barn under förutsättning att de har rätten (oavsett hur den fastställs) att inte bli misshandlade – inte annars.

Fråga 2) Är det moraliskt OK att ljuga?

Pliktetik: Här har pliktetiken ett rakt svar; NEJ! Åtminstone om man underkastar sig den mest berömde pliktetikern Immanuel Kant, för han tyckte nämligen att det fanns en plikt att inte ljuga oavsett konsekvenser. Om Gestapo knackar på dörren och undrar om du har judar i källaren är det alltså alltid bäst att tala sanning, menar Kant. Eller så menar han kanske att man också har en plikt att ta vara på sin nästa och att man alltså kommer bryta mot en plikt hur man än gör – man får helt enkelt välja det minst sämsta, men man ska inte tro att man gjort rätt för det. I så fall näpsar Kant oss alltså med en slags dubbel bestraffning från graven.

Dygdetik: Troligen är Sanning en viktig dygd för dygdetikern, men istället för att betrakta den som motsatt endast lögnen, betraktas den som den gyllene medelvägen mellan lögnen och… ja, vadå? Om lögnen betraktas som en avsaknad av sanning söker vi alltså en last som baserar sig på ett övermått av sanning. T.ex. att man går runt och talar om för främmande feta människor att de är feta. Vi skulle kunna kalla denna last eller brist hos människan för indiskretion. Dygdetikern försöker alltså närma sig sanningsidealet så gott det går utan att vare sig hemfalla åt lögn eller indiskretion. Även andra dygder kan därvid komma att beaktas, såsom Medmänsklighet etc.

Utilitarism: Om det är generellt rätt eller fel att ljuga beror alltså på om summan av alla lögner skapar mer smärta eller mer njutning. Enligt min erfarenhet är sanningar generellt mer smärtsamma än lögner, så om den observationen är korrekt bör den hedonistiska utilitaristen mena att vi i allmänhet bör ljuga. Propaganda och PR som ger en skev bild av verkligheten men antingen stillar sinnet och övertygar oss att allt är rätt i världen, eller som åtminstone lyckas framställa andra människors lidande på ett underhållande och lättsamt sätt måste vara av godo enligt hedonisten.

Rättighetsetik: Rättighetsetikern förskjuter helt enkelt frågan ett steg genom att fråga sig om vi har en rättighet att ljuga, eller om vi istället har rätt att få höra sanningen. Personligen ser jag inte hur en sådan konvertering av frågan leder oss närmare ett vettigt svar. Är det rätt så är det rätt, och är det inte rätt så är det fel, menar rättighetsetikern.

Fråga 3) Hur beter sig en moralisk person?

Pliktetik: Genom att följa de absoluta moraliska plikterna (oavsett vilka, eller på vilka grunder man erkänt just dessa plikter).

Dygdetik: Genom att söka den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (där skillnaden mellan dygd och last anförtros åt individens samvete eller känsla för vad rätt är).

Utilitarism: Genom att maximera sina goda handlingar (där ”gott” bygger på en på förhand bestämd definition, t.ex. njutning eller icke-lidande).

Rättighetsetik: Genom att respektera rättigheter (som antingen definieras av individen eller en viss lära/dogm).

Vad tycker jag?

För egen del är jag dygdetiker, ifall detta inte redan framgått av den bitvis raljanta sammanställningen ovan. Anledningen till detta är rent praktisk – dygdetiken är det enda normativt etiska förhållningssätt (om den ens passar in på den beskrivningen) som jag tycker ger mig någon slags moralisk vägledning. Den ger nämligen ett handfast tips: Identifiera de negativa extremerna, och sök den anständiga handling som ligger däremellan. Det funkar bra för mig.

De övriga hänskjuter endast frågan till en mer abstrakt nivå. Frågan om rätt eller fel transformeras till en fråga om plikt eller icke-plikt, gott eller dåligt, njutning eller smärta, rättighet eller icke-rättighet. Men även om man skulle acceptera det riktiga i en sådan transformation får individen ingen ledning i hur man verkligen kan besvara frågan, för att sedan kunna återtransformera den och få klarhet i ursprungsfrågan – annat än i form av subjektiva trossatser som individen i alla fall har att acceptera eller förkasta utifrån sitt eget samvete.

Någon invänder kanske att samvetet som etisk princip är en lös grund att stå på i en värld där vissa anser det rätt att exempelvis detonera atombomber eller spränga sig själv i luften. Men är detta beteende verkligen ett resultat av en egen samvetsgrann prövning? Tvärtom menar jag att det är resultatet av ett normativt troskomplex som vi indoktrineras med dagligen, och som är oerhört svårt för individen att värja sig emot. Det är inte samvetet som är en social konstruktion, utan det faktum att vi så lättvindigt kan slå dövörat till det i de fall där just vår programmering skapat blinda fläckar. Här har metaetiken en viktig roll i att avmaskera etiska föreställningar som leder till fundamentalism och därmed bana väg för det mod som krävs för ett personligt etiskt ställningstagande – oavsett vad folk kommer att tycka om den saken.

Annars är det främst tre tankespår som rör sig i huvudet just nu, utöver de vanliga studierna. Det första är mitt exjobb, som jag rapporterat om tidigare på bloggen. Har skrivit på för fullt den senaste tiden och lär lägga upp några smakprov på bloggen inom kort! Det andra är mina mycket långsikta planer att flytta ut på landet, skaffa en liten bondgård och bli mer självförsörjande. Det är ett projekt som sträcker sig från rudor och sutare i avloppsvattenreningsdammar till gengaseldade elverk och plushus… Och sist men inte minst har jag nu börjat fundera på hur man kan optimera en ambulerande veterinärklinik. Arbetssituationen för distriktsveterinären känns stundtals ofattbart omodern.

Var är bluetooth-stetoskopen, digitala diktafoner som gör textjournaler av det veterinären läser in eller något så enkelt som en GPS? Veterinärerna sitter ju och bläddrar i kartböcker, anno 2011! Och varför köper man in bilar utan automatlåda och farthållare? Eller använder datorer utan mobilt bredband i bilarna? Det är många gånger den senaste veckan som min iPhone kommit väl till pass för att googla behandlingsalternativ för skabb på häst, eller för att kontrollera att vi kör på rätt väg tack vare GPS-funktionen. För den teknikintresserade finns det mycket att göra – och tid att spara på lång sikt. Fler idéer lär dyka upp under resans gång!

Päls eller mink?

Låt oss först klargöra skillnaden mellan att vara emot päls som fysiskt objekt, och att vara emot modern minkfarmning eller motsvarande industrialiserad pälsdjursuppfödning. Päls i sig är en kroppsdel från ett djur, precis som kött, läder eller ben. Det kan man naturligtvis vara ”emot”, eller finna motbjudande, som material betraktat. Själv tycker jag att plast är ganska motbjudande, om det går till överdrift. Jag kan också tycka att det finns etiska problem med hur plasten producerats – t.ex. genom att man borrar efter olja som kan leda till såna miljökastrofer som den BP nyligen fick handskas med. För att inte tala om vilket lidande detta orsakar för fiskar, sjöfåglar, lokalbefolkning, växtlighet etc. – det är blod som jag som bilist och plastanvändare svårligen kan två från mina händer.

På samma sätt kan man också ha problem med hur pälsen producerats. Antingen kan man tycka att själva dödandet av djur för att de ska komma människan till nytta är fel i sig. Detta är t.ex. en vanlig tanke inom djurrättsfilosofi. Det är då inte själva pälsen man vänder sig mot, utan att djur dödats och nyttjats för att framställa den. Man borde i så fall inte reagera starkare på att någon bär päls än att någon äter fläskfilé – åtminstone om man vill vara konsekvent. Eller så kan man tycka att det är själva omständigheterna kring uppfödningen som är problemet, snarare än att vi avslutar djurens liv och använder deras döda kroppar på olika sätt. Då är vi inne på djurskydd snarare än djurrätt, och eventuellt också frågor som hållbar utveckling, miljö, biologisk mångfald etc.

Problemet med att stigmatisera ett fysiskt objekt såsom päls i sig, är att man tappar fokus på sakfrågan – nämligen djurens lidande under kommersiella intressen. Min förra artikel om förbudet mot gåslever i vissa stater i USA är ännu ett exempel på detta. Det ökar också polariseringen mellan människor och gör avståndet till utvecklande samtal längre. Det blir socialt accepterat att hata människor som bär päls, så till den grad att man kanske t.o.m. undviker fuskpäls för att slippa förklara sig. Överhuvudtaget borde vi prata mindre om päls och mer om minkarna, om vi vill komma framåt i debatten.

Mink ute, mink inne

Här tillhandahåller Västerbottens länsstyrelse fakta om den vilda minken. I korthet kom den nordamerikanska minken hit på 1920-talet som en främmande art för att farmas som pälsdjur. Några minkar rymde och etablerade gradvis en population som idag är uppåt en miljon djur stark! Att ha en miljon nya rovdjur i ekosystem som inte är anpassat för dem får såklart stora konsekvenser, framförallt för djurlivet i skärgården. Minken kan ha ett revir på ett par kilometer – den rör sig och simmar långa sträckor. Skyddsjakt på mink bedrivs, vanligen med slagfällor som dödar minken omedelbart, för att begränsa dess skadeverkningar i ekosystemet. Handeln med skinn från vilda minkar har svårt att konkurrera med den industrialiserade pälsfarmningen.

På våra svenska minkfarmar lever också dryga miljonen minkar, under dessa förhållanden. Men kan det verkligen vara lämpligt att föda upp och hålla ett rovdjur med ett revir på flera kilometer i bur? Jo, det tycker i alla fall Stefan Andersson, Sveriges största minkfarmare, som menar att minken kan bli lika tam som en katt. Trots det har vi ju sällan katter i små trådburar hela livet, och kattens ”tamhet” hindrar den ju inte från att vilja röra på sig. Andersson är förresten också ansvarig för branschens ”Djuromsorgprogram”, och har uttalat sig kritiskt mot andra farmares bristande djurskydd. Själv har han dock åtskilliga minkskelett i garderoben och skiter av allt att döma fullständigt i tillstånd, lagar och regler. Avslöjanden som detta raserar också med rätta de spillror av förtroende som allmänheten kan ha haft kvar för att pälsindustrin själva skulle ta sitt djurskyddsansvar.

Vad göra?

Många djurskyddsinspektörer, veterinärer och etologer har uttalat sig kritiskt mot minkfarmningen. Två tredjedelar av Sveriges befolkning vill förbjuda den. Något förbud tycks inte vara att vänta från politiskt håll, däremot en lagändring som kräver 4 centimeter större burar. För minken är detta kanhända en väldigt liten vinst i ”burkomfort” (ursäkta det cyniska ordvalet), men i praktiken innebär det att flera minkfarmare väljer att lägga ner. Tyvärr kan lagar och regler inte komma till rätta med pälsfarmare som ändå skiter i regelverket, och i värsta fall flyttar pälsindustrin helt under jord vid ett förbud. Men i så fall lär det väl i praktiken vara ännu mer ekonomiskt att förlägga produktionen till ett land med sämre djurskyddslagstiftning, färre djurrättsaktivister och billigare arbetskraft – t.ex. Kina – än att hålla på i skymundan i Anderssons gamla lada. Ur den aspekten är det något av ett ekonomiskt mysterium för mig att vi överhuvudtaget har en pälsindustri i Sverige.

Enligt Djurens befrielsefront (DBF), en organisation som även Djurrättsalliansen stödjer, är en lämplig lösning att släppa ut minkarna. Det är också DBF som tagit på sig de två senaste minkutsläppen som nämndes inledningsvis. På sin hemsida bemöter de den kritik som normalt riktas mot utsläppen – huvudsakligen att minkarna blir ett problem för ekosystemet, samt att de går en våldsam död till mötes i trafiken, genom svält, eller förfrysning. Låt oss titta närmare på argumenten:

*DBF hävdar bl.a. att burminkar kan jaga lika bra som vilda minkar så fort de kommer ur burarna! Oavsett om det är sant eller inte är det uppenbart att en konkurrens om födan kommer att uppstå när 18.000 minkar släpps ut i samma område – som DBF själva noterar har de ju revir på några kilometer. Då enstaka minkar rymmer emellanåt, lär lokala/regionala revir redan vara upptagna. Det är sannolikt ytterst få minkar som kommer att klara gatloppet och nå nya lämpliga revirplatser, och det kan dessutom ske på bekostnad av den lokala, etablerade populationen av vilda minkar.

*DBF menar också att utsläppta minkar inte alls dör i trafiken, och hänvisar till något obskyrt amerikanskt rättsfall där tydligen endast 12 minkkadaver av 1500 utsläppta minkar kunde påvisas. Må så vara. Här i Sverige har i alla fall tusentals av de nyligen utsläppta 18000 minkarna redan dött i trafiken på bara ett par dagar, medan ca 6000 kunnat fångas in igen efter en sannolikt mycket stressande upplevelse. Varför tar inte DBF upp faktiska, aktuella svenska förhållanden, istället för att hänvisa till en amerikansk anekdot? Man måste dra den sorgliga slutsatsen att det är för att desinformera allmänheten och försöka rättfärdiga det egna handlandet.

*Därtill menar DBF att ekosystemet inte alls utsätts för någon belastning, eftersom andelen utsläppta minkar är så liten i förhållande till den totala populationen. Vad är väl 18.000 burminkar mot en miljon vilda, resonerar de. Men denna miljon är utspridd över hela Sverige, med revir på 3 km radie! Om vi räknar med att en mink kan tillryggalägga ca 1 mil om dagen medan den söker föda i konkurrens med de övriga 17.999 minkarna, så förstår vi att det kommer att ta ett bra tag innan en sådan utspädningseffekt kan åberopas. I praktiken kommer antingen de flesta minkarna att hinna dö, eller så kommer ekosystemet att skövlas lokalt, eller både och. Man kan inte både ha kvar kakan och äta den.

*Sist men inte minst menar DBF att utsläpp av minkar skulle vara en bra metod för att minska antalet minkar i bur, och att flera minkfarmar fått stänga ner p.g.a. deras aktioner. Enligt rapporter från branschen verkar dock industrin blomstra trots attentat, och de som trots allt stänger ner till årskiftet gör det p.g.a. det ändrade regelverket. Tvärtom verkar det senaste utsläppet fått rakt motsatt effekt, om man ska tro pälsfarmaren själv i denna artikel.

Den gyllene medelvägen

Det är beklämmande att behöva säga det, men sammantaget finner jag inte DBFs argument för den utsläppta minkens välfärd det minsta mer övertygande än pälsindustrins argument för burminkens välfärd. Jag har inte förtroende för någon av dem, och mitt förtroende för Djurrättsalliansen sjunker också för att de väljer att stötta DBF. I en artikel skriver Jonas Gårdstedt att vi måste ha förståelse för djurrättsaktivisternas situation. Förståelse är alltid bra, men kunde man inte lika gärna kritisera aktivisternas bristande förståelse för pälsfarmarna? För minkarna? För alla andra som försöker arbeta konstruktivt med frågan på laglig väg? Civil olydnad är inte bra bara för att den är olydig, utan endast om den åstadkommer en konkret förbättring. Det verkar inte ens Gårdstedt kunna slå fast att den gör. I denna artikel i SvD ger djurrättsaktivisten Ludvig Lindström en annan bild av minkutsläppen.

Bäst sammanfattar nog Henrik Bredberg den extremdjurrättsliga tankevurpan i sin artikel Minkfällan, som också fått ge namn åt detta inlägg. Den djurrättsliga idén om att minken ”ska vara fri” blir det ändamål som helgar medlen att förstöra för människor, för minkarna, ja för hela ekosystemet – på ett mycket konkret och uppenbart sätt – i ett naivt hopp om att nå något illa genomtänkt frihetsideal. Då har man själv blivit den fiende man sökte att bekämpa, och utnyttjat djuren för att nå sina egna syften.

För att nå en lösning på denna fråga måste vi tänka konstruktivt. Låt oss sammanfatta vad vi vet. Vissa människor vill tydligen ha päls, samtidigt som farmning av minkar i bur uppenbarligen är förkastligt – liksom att släppa ut dem vind för våg. Samtidigt har vi ett stabilt vilt bestånd på en miljon minkar som på vissa ställen är något av en naturkatastrof. Vi föder upp minkar i bur för ekonomisk vinnings skull, istället för att utnyttja det naturliga utbud av päls som välbehövlig skyddsjakt av mink kunde tillhandahålla. Det finns överhuvudtaget ingen som helst poäng att hålla nere priset på en lyxprodukt. De som har råd att köpa päls kan säkert lika gärna betala det tiodubbla för en päls man kan bära med gott samvete. Låt oss sätta girigheten och fåfängan i arbete, och använda pälsar från minkar som levt ett gott liv, samtidigt som vi rättar till några av de problem vi ställde till med i vårt ekosystem på 20-talet.

Det finns ju rättvisemärkt kaffe och KRAV-ägg, så varför inte ekologisk päls? Den blir dessutom dyrare än andra pälsar, vilket automatiskt gör den mer exklusiv och à la mode! Samtidigt kan vi få ny bild på pälsen som ett klädesplagg som signalerar miljömedvetenhet och djurskyddstänk. Minken och naturen har allt att vinna på detta, och vi har inget annat att förlora än våra fördomar.

Politicians sense a gathering outrage over the treatment of animals in American agriculture. So what to do? Or, more precisely, what to seem to do? Because to do anything of consequence would mean to confront the considerable power of agribusiness. Some of the best-organized and most widely dispersed political interests in America — factory farmers, feedlot owners, meat processors and the restaurant industry — will not yield without a fight their freedom to abuse animals as they see fit. Such abuse is extremely profitable, and it is the reason why meat in this country is so cheap. In fact, the abuse is protected by law: Most federal animal cruelty laws specifically exempt agriculture — where most of the animals are. Thus you may not kick your dog in public, but you’re free to mutilate pigs and chickens behind the fences of C.A.F.O.’s (concentrated animal feeding operations).

Rather than take on that big fight, the politicians have hit on a wonderful simulacrum: going after America’s two little, politically unconnected foie gras producers.

[Det ringer på dörren.]

Adam: Kom in, kom in Rosa!

Rosa: Åh, hej Adam! Oh så roligt att få komma på besök hos dig.

Adam: Nöjet är helt på min sida. Jag ser att du har en liten inflyttningspresent med dig!

Rosa: Äsch, det är väl ingenting. Jag tog med mig lite mjölk som jag ju vet att du tycker om.

Adam: Den lär komma väl till pass. Oj nu ringer det på dörren igen. Gå in i vardagsrummet du så länge.

Pelle: Tjenare Adam!

Adam: Hej hej. Åh, har du också med dig en inflyttningspresent?

Pelle: Japp, jag tog med mig några fina kotletter till dig. Hoppas det smakar!

Adam: Det var värst! Kom, vi går in i vardagsrummet. Rosa är där om du vill hälsa på henne.

Pelle: Men Adam, du har ju nästan inga möbler alls.

Adam: Nä, det är bara jag och dom fyra vita väggarna. Och så ni då.

Rosa: Finns det nån musik då?

Adam: Haha, musik, du är rolig du Rosa. Sånt begriper väl du dig inte på? Oj, nu ringer det på dörren igen.

Agda: He-hej Adam.

Adam: Men vad i hela friden har du råkat ut för? Kryckor och bandage – vad har hänt?

Agda: Jag har varit med om en fruktansvärd olycka. Min bror kastades i en avfallskvarn och själv bröt jag benen.

Adam: Det var ju tråkigt. Men jag ser att äggen du har med dig är oskadda i alla fall.

Agda: Jaja, här har du.

Adam: Nej hörni, ska vi inte hitta på nåt? Jag har en trång liten garderob. Vi kan väl stänga in Pelle där och se hur lång tid det tar innan han drabbas av panik?

Pelle: Hur skulle du se det hade du tänkt? Jag är ju en passiv stresshanterare.

Adam: Äh, håll käften! Här får du en bit stålrör att tugga på som tack för kotletterna. Känn dig berikad.

Rosa: Nu tycker jag du är dum mot Pelle.

Adam: Skit ner dig! Dum kan du vara själv, din dumma kossa.

Rosa: Nä nu har jag fått nog av den här inflyttningsfesten, jag vill gå hem. Men vad nu då? Dörren är ju låst!

Adam: Just precis lilla Rosa. Det är bara jag och dom fyra vita väggarna. Och så ni då. Härifrån slipper ni aldrig. Nu ska Agda och jag gå och talas vid i köket.

Rosa: Vi litade på dig Adam! Vi kom med gåvor till din inflyttningsfest. Är detta tacken?

Adam: Tacken? Du pratar för mycket Rosa. Det är inte lönsamt. Och du vet väl vad som händer om du inte är lönsam?

Pelle: Vilket grymt öde!

Adam: Äh, du har väl inget att klaga på? Inte behöver du bekymra dig om mat, inte heller om väder och vind. Allt får du serverat.

Pelle: Jag pratar inte om mitt öde, utan om ditt. Du sitter hårdare fast i den förslavande lönsamhetens klor, än vad vi sitter i dina. Vi är inte fångna här med dig, det är du som är fången här med oss.

Adam: Det var mig en svinaktig vändning på den här festen! Jag kommer inte heller ut! Var tusan har jag lagt nyckeln?

Agda: Den finns i ägget jag gav dig.

Pelle: Det finns märg i benen.

Rosa: Och kalk i mjölken.

Adam: Aha! Det tål att tänkas på.

Agda, Pelle, Rosa och Adam: Det här ska vi klara!

Rubriken jag skriver under är ”Husdjuret – ett metaperspektiv” eller kanske enklare uttryckt: ”Vad är ett djur?” Syftet med arbetet är att binda ihop de olika perspektiv på djur som studenten möter på veterinärutbildningen för att skapa bättre överblick. Men överblicken sträcker sig längre än så, och omfattar också husdjurets olika roller i samhället, och vad det får för konsekvenser för veterinärens roll i sin tur.

Rent praktiskt består arbetet av en skriftlig del, en muntlig del och en rapport. Den skriftliga delen lär bli ett häfte på 20-30 sidor i tre delar. Den första delen beskriver husdjurets utveckling ur ett evolutionärt och kulturellt perspektiv. Den andra bygger vidare på den första delen, och beskriver en slags evolutionär anatomi, fysiologi och embryologi för djuret som organism. Den tredje delen går in på husdjurets roller, hur den mänskliga anpassningen av djuren kan leda till problem och vad veterinären kan tänkas göra åt det. Häftet är tänkt att vara ett pedagogiskt komplement till studierna i årskurs 1-2 på veterinärprogrammet, men kan förhoppningsvis även läsas av djurägare och yrkesverksamma veterinärer som söker en mer heltäckande djursyn. Första upplagan bör vara klar i januari 2011.

Den muntliga delen består av ett antal föreläsningar som bygger på det skriftliga materialet, där den första kommer hållas redan nu i september, för de nyantagna veterinärstudenterna. Det ska verkligen bli spännande! Några frivilliga från årskursen kommer sedan att få utvärdera materialet, samtidigt som jag ska försöka utvärdera hur det skriftliga och muntliga materialet påverkat deras djursyn. Denna utvärdering blir sedan basen för själva rapportdelen, som tack och lov inte behöver vara inlämnad förrän om drygt ett år. Det lär bli mycket data att försöka få struktur på.

Under arbetets gång är det mycket möjligt att delar av stoffet dyker upp på URDJUR i omarbetad form. Det har visat sig nyttigt att skriva flera gånger och på många olika sätt kring de tankar jag vill försöka förmedla, så bloggen blir säkert ett bra pedagogiskt testlabb!