Klyftan mellan natur och kultur

I efterdyningarna till den omtalade ”vargattacken” i gÃ¥r morse reflekterar Jan Guillou i denna artikel:

Det överspänt känslomässiga i den här hetaste av alla diskussioner har övertygat mig om att det inte handlar om vargar så mycket som om hat mot stockholmare och byråkrater och allsköns överhet. Därför finns inga sakargument som biter i vargfrågan. Det är en känslomässig diskussion och ingen diskussion i sak.

VargfrÃ¥gan är alltsÃ¥ en symbol för klyftan mellan stad och landsbygd, eller mellan kultur och natur – en klyfta jag ofta Ã¥terkommit till i inläggen pÃ¥ URDJUR. Det är samma klyfta som gör att de flesta har ganska vaga begrepp om hur vÃ¥ra livsmedel hamnar pÃ¥ tallriken, hur naturens resurser förhÃ¥ller sig till människans önskemÃ¥l och sÃ¥ vidare. Det är en klyfta som inte bara färgar vÃ¥r samhällsutveckling utan ocksÃ¥ vÃ¥rt sprÃ¥k, vÃ¥rt uttryckssätt. Betrakta t.ex. denna, idag ganska vanliga frÃ¥ga:

”Är det rätt eller fel att äta kött?”

Vad talande denna frÃ¥ga är! Den som ställer frÃ¥gan undrar vanligtvis inte om själva ätandet är etiskt eller inte. Ibland, när det finns tid och rum för diskussion, brukar jag för att tydliggöra detta svara med motfrÃ¥gan – ”Vad skulle man annars göra med köttet menar du?” Och den som frÃ¥gar menar vanligtvis inte att det vore bättre att exempelvis kompostera köttet, utan att man inte borde döda djuret som köttet kom ifrÃ¥n. Den verkliga frÃ¥gan är alltsÃ¥:

”Är det rätt eller fel att döda djur för köttets skull?”

Men det problematiska med denna fråga är just klyftan! De flesta upplever nämligen inte att de dödar djur, när de köper kött i butiken. Än mindre upplever de att de skapar liv, som annars inte hade blivit till, genom sin efterfrågan. För gemene man tycks alltså frågan om själva köttätandet mer moraliskt relevant, trots att den primärt har att göra med relationen till köttbiten och inte till djuret. Många har ingen klar uppfattning kring hur uppfödning och slakt av djur går till, och ännu mindre möjligheter att påverka förloppet. Och det man inte kan ta ansvar för blir det också svårt att ha ett moraliskt förhållningssätt till.

Problemet är att beslutet att äta, eller inte äta, kött är ett otroligt trubbigt styrinstrument som bara kan pÃ¥verka pÃ¥ en kvantitativ snarare än kvalitativ nivÃ¥. Omständigheterna under vilka ett djur föds upp och senare slaktas pÃ¥verkas i regel inte – endast hur mÃ¥nga som föds upp. Även detta, att mänsklig efterfrÃ¥gan är den styrande faktorn i animalieproduktionen, visar pÃ¥ en enorm klyfta mellan civilisationen och naturens lagar. Men de senare är inga pÃ¥hitt som människan har rÃ¥d att bortse ifrÃ¥n, vare sig vi är passivt omedvetna om dem eller väljer att ignorera dem medvetet.

Alla andra arter pÃ¥ jorden mÃ¥ste anpassa födointaget efter artens egna behov och ekosystemets förutsättningar. Människan är inte annorlunda, även om vi skulle vilja lÃ¥tsas som det. Billig olja, konstgödsel och andra ändliga resurser gör det möjligt att leva över tillgÃ¥ngarna en kort tid, men sen är festen slut och städningen börjar. Vargen kan inte bestämma att den ”vill ha” fler bytesdjur, för ekosystemet funkar inte sÃ¥. Det verkligt oetiska i just själva köttätandet uppstÃ¥r i och med tankevurpan att jordklotet är en restaurang som man kan beställa vad som helst ifrÃ¥n utan att behöva tänka pÃ¥ konsekvenserna – en moralisk blindhet som beror just pÃ¥ klyftan mellan staden och naturen.