Normativ etik och dess begränsningar

Jag går just nu en spännande kvällskurs i djuretik för veterinärstudenter, som en ambitiös nyantagen veterinärstudent tillika filosof bemödat sig att anordna.  Imorgon är det dags för träff två av sex och då är temat normativ etik. Inför träffen har vi fått tre etiska frågor att fundera över utifrån den normativa etikens huvudperspektiv, Pliktetik, Dygdetik, Utilitarism och Rättighetsetik. En sådan analys tycker jag är utmärkt material för URDJURs läsare, så i from förhoppning om saklig kritik framställer jag den nedan:

Fråga 1) Är det rätt eller fel med djurförsök?

Pliktetik: Pliktetikern menar att om det finns en plikt att inte utsätta djur för djurförsök sÃ¥ är det fel att göra det, oavsett konsekvenserna av att inte göra det. Omvänt menar man att det är moraliskt riktigt om det finns en plikt att utsätta djur för djurförsök. Hur pliktetikern kommer underfund med vilken plikt som verkar rÃ¥da, tycks till slut komma an pÃ¥ vad majoriteten tycker – förutsatt att vi inte underkastar oss nÃ¥gon annan instiftare av plikter (och i sÃ¥ fall sker ju även detta med majoritetens samtycke pÃ¥ samhällsnivÃ¥). Pliktetikern tycks alltsÃ¥ mena att om majoriteten tycker att vi har en skyldighet att bedriva djurförsök sÃ¥ är det ocksÃ¥ vÃ¥ran plikt att göra det och därmed moraliskt gott, oavsett vad vi själva har för Ã¥sikt i frÃ¥gan.

Dygdetik: För dygdetikern är målet vanligtvis att hitta den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (ffa enligt Aristoteles). Istället för att resonera strikt kring rätt och fel funderar man på hur en anständig människa bör vara, och söker karaktärisera detta i form av dygder såsom medkänsla etc. Dygdetikern skulle alltså tvingas väga att blankt fördöma respektive bejaka alla former av djurförsök, för att se vilken medelväg som bäst uppfyllde för sammanhanget relevanta dygder. Vad som är dygdigt, menar dygdetikern, det kan envar bestämma utifrån sitt eget samvete.

Utilitarism: Om konsekvenserna av djurförsök är dåliga, då är djurförsök också moraliskt fel, och vice versa, menar utilitaristen. En hedonistisk utilitarist sätter inte bara likhetstecken mellan rätt och bra samt fel och dåligt, utan därtill rätt = bra = njutning och fel = dåligt = lidande. Oavsett vilken undertyp av utilitarism som väljs kvarstår problemet att väga olika intressen mot varandra. Vem bestämmer hur djurens eventuella lidande av ett djurförsök ska vägas mot en eventuell ökad sannolikhet att bota mänskliga sjukdomar som ger upphov till lidande? Om spindlar och fjärilar kan anses njuta och lida lika mycket, borde vi då utrota alla spindlar för att de äter fjärilar? Någonstans måste även utilitaristen likt dygdetikern göra en samvetsgrann avvägning av vad som är rätt och fel, eller likt pliktetikern förlita sig på en auktoritet som redan gjort sig det besväret. Men om detta tycks utilitarismen inte säga något.

Rättighetsetik : Om människor har en moralisk rättighet att bedriva djurförsök är detta ocksÃ¥ rätt, men om djuren har en moraliskt rättighet att inte utsättas för djurförsök sÃ¥ är det istället fel. SÃ¥ vilka rättigheter är det dÃ¥ som gäller? Ja, det blir Ã¥terigen antingen upp till den enskilda rättighetsetikerns omdöme och samvete, eller till allmänt accepterade trossatser som t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Rättighetsetiken säger alltsÃ¥ att det är fel att misshandla smÃ¥ barn under förutsättning att de har rätten (oavsett hur den fastställs) att inte bli misshandlade – inte annars.

Fråga 2) Är det moraliskt OK att ljuga?

Pliktetik: Här har pliktetiken ett rakt svar; NEJ! Ã…tminstone om man underkastar sig den mest berömde pliktetikern Immanuel Kant, för han tyckte nämligen att det fanns en plikt att inte ljuga oavsett konsekvenser. Om Gestapo knackar pÃ¥ dörren och undrar om du har judar i källaren är det alltsÃ¥ alltid bäst att tala sanning, menar Kant. Eller sÃ¥ menar han kanske att man ocksÃ¥ har en plikt att ta vara pÃ¥ sin nästa och att man alltsÃ¥ kommer bryta mot en plikt hur man än gör – man fÃ¥r helt enkelt välja det minst sämsta, men man ska inte tro att man gjort rätt för det. I sÃ¥ fall näpsar Kant oss alltsÃ¥ med en slags dubbel bestraffning frÃ¥n graven.

Dygdetik: Troligen är Sanning en viktig dygd för dygdetikern, men istället för att betrakta den som motsatt endast lögnen, betraktas den som den gyllene medelvägen mellan lögnen och… ja, vadÃ¥? Om lögnen betraktas som en avsaknad av sanning söker vi alltsÃ¥ en last som baserar sig pÃ¥ ett övermÃ¥tt av sanning. T.ex. att man gÃ¥r runt och talar om för främmande feta människor att de är feta. Vi skulle kunna kalla denna last eller brist hos människan för indiskretion. Dygdetikern försöker alltsÃ¥ närma sig sanningsidealet sÃ¥ gott det gÃ¥r utan att vare sig hemfalla Ã¥t lögn eller indiskretion. Även andra dygder kan därvid komma att beaktas, sÃ¥som Medmänsklighet etc.

Utilitarism: Om det är generellt rätt eller fel att ljuga beror alltså på om summan av alla lögner skapar mer smärta eller mer njutning. Enligt min erfarenhet är sanningar generellt mer smärtsamma än lögner, så om den observationen är korrekt bör den hedonistiska utilitaristen mena att vi i allmänhet bör ljuga. Propaganda och PR som ger en skev bild av verkligheten men antingen stillar sinnet och övertygar oss att allt är rätt i världen, eller som åtminstone lyckas framställa andra människors lidande på ett underhållande och lättsamt sätt måste vara av godo enligt hedonisten.

Rättighetsetik: Rättighetsetikern förskjuter helt enkelt frågan ett steg genom att fråga sig om vi har en rättighet att ljuga, eller om vi istället har rätt att få höra sanningen. Personligen ser jag inte hur en sådan konvertering av frågan leder oss närmare ett vettigt svar. Är det rätt så är det rätt, och är det inte rätt så är det fel, menar rättighetsetikern.

Fråga 3) Hur beter sig en moralisk person?

Pliktetik: Genom att följa de absoluta moraliska plikterna (oavsett vilka, eller på vilka grunder man erkänt just dessa plikter).

Dygdetik: Genom att söka den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (där skillnaden mellan dygd och last anförtros åt individens samvete eller känsla för vad rätt är).

Utilitarism: Genom att maximera sina goda handlingar (där ”gott” bygger pÃ¥ en pÃ¥ förhand bestämd definition, t.ex. njutning eller icke-lidande).

Rättighetsetik: Genom att respektera rättigheter (som antingen definieras av individen eller en viss lära/dogm).

Vad tycker jag?

För egen del är jag dygdetiker, ifall detta inte redan framgÃ¥tt av den bitvis raljanta sammanställningen ovan. Anledningen till detta är rent praktisk – dygdetiken är det enda normativt etiska förhÃ¥llningssätt (om den ens passar in pÃ¥ den beskrivningen) som jag tycker ger mig nÃ¥gon slags moralisk vägledning. Den ger nämligen ett handfast tips: Identifiera de negativa extremerna, och sök den anständiga handling som ligger däremellan. Det funkar bra för mig.

De övriga hänskjuter endast frÃ¥gan till en mer abstrakt nivÃ¥. FrÃ¥gan om rätt eller fel transformeras till en frÃ¥ga om plikt eller icke-plikt, gott eller dÃ¥ligt, njutning eller smärta, rättighet eller icke-rättighet. Men även om man skulle acceptera det riktiga i en sÃ¥dan transformation fÃ¥r individen ingen ledning i hur man verkligen kan besvara frÃ¥gan, för att sedan kunna Ã¥tertransformera den och fÃ¥ klarhet i ursprungsfrÃ¥gan – annat än i form av subjektiva trossatser som individen i alla fall har att acceptera eller förkasta utifrÃ¥n sitt eget samvete.

NÃ¥gon invänder kanske att samvetet som etisk princip är en lös grund att stÃ¥ pÃ¥ i en värld där vissa anser det rätt att exempelvis detonera atombomber eller spränga sig själv i luften. Men är detta beteende verkligen ett resultat av en egen samvetsgrann prövning? Tvärtom menar jag att det är resultatet av ett normativt troskomplex som vi indoktrineras med dagligen, och som är oerhört svÃ¥rt för individen att värja sig emot. Det är inte samvetet som är en social konstruktion, utan det faktum att vi sÃ¥ lättvindigt kan slÃ¥ dövörat till det i de fall där just vÃ¥r programmering skapat blinda fläckar. Här har metaetiken en viktig roll i att avmaskera etiska föreställningar som leder till fundamentalism och därmed bana väg för det mod som krävs för ett personligt etiskt ställningstagande – oavsett vad folk kommer att tycka om den saken.