Minkfällan

De tvÃ¥ senaste utsläppen av minkar frÃ¥n svenska pälsfarmer har aktualiserat frÃ¥gor kring pälsindustri och djuretik. I detta inlägg tänkte jag gÃ¥ igenom perspektiv jag mött – frÃ¥n djurrättsorganisationer till pälsdjursuppfödare – och de tankefällor och tvivelaktiga argument som präglar minkdebatten.

Päls eller mink?

LÃ¥t oss först klargöra skillnaden mellan att vara emot päls som fysiskt objekt, och att vara emot modern minkfarmning eller motsvarande industrialiserad pälsdjursuppfödning. Päls i sig är en kroppsdel frÃ¥n ett djur, precis som kött, läder eller ben. Det kan man naturligtvis vara ”emot”, eller finna motbjudande, som material betraktat. Själv tycker jag att plast är ganska motbjudande, om det gÃ¥r till överdrift. Jag kan ocksÃ¥ tycka att det finns etiska problem med hur plasten producerats – t.ex. genom att man borrar efter olja som kan leda till sÃ¥na miljökastrofer som den BP nyligen fick handskas med. För att inte tala om vilket lidande detta orsakar för fiskar, sjöfÃ¥glar, lokalbefolkning, växtlighet etc. – det är blod som jag som bilist och plastanvändare svÃ¥rligen kan tvÃ¥ frÃ¥n mina händer.

PÃ¥ samma sätt kan man ocksÃ¥ ha problem med hur pälsen producerats. Antingen kan man tycka att själva dödandet av djur för att de ska komma människan till nytta är fel i sig. Detta är t.ex. en vanlig tanke inom djurrättsfilosofi. Det är dÃ¥ inte själva pälsen man vänder sig mot, utan att djur dödats och nyttjats för att framställa den. Man borde i sÃ¥ fall inte reagera starkare pÃ¥ att nÃ¥gon bär päls än att nÃ¥gon äter fläskfilé – Ã¥tminstone om man vill vara konsekvent. Eller sÃ¥ kan man tycka att det är själva omständigheterna kring uppfödningen som är problemet, snarare än att vi avslutar djurens liv och använder deras döda kroppar pÃ¥ olika sätt. DÃ¥ är vi inne pÃ¥ djurskydd snarare än djurrätt, och eventuellt ocksÃ¥ frÃ¥gor som hÃ¥llbar utveckling, miljö, biologisk mÃ¥ngfald etc.

Problemet med att stigmatisera ett fysiskt objekt sÃ¥som päls i sig, är att man tappar fokus pÃ¥ sakfrÃ¥gan – nämligen djurens lidande under kommersiella intressen. Min förra artikel om förbudet mot gÃ¥slever i vissa stater i USA är ännu ett exempel pÃ¥ detta. Det ökar ocksÃ¥ polariseringen mellan människor och gör avstÃ¥ndet till utvecklande samtal längre. Det blir socialt accepterat att hata människor som bär päls, sÃ¥ till den grad att man kanske t.o.m. undviker fuskpäls för att slippa förklara sig. Överhuvudtaget borde vi prata mindre om päls och mer om minkarna, om vi vill komma framÃ¥t i debatten.

Mink ute, mink inne

Här tillhandahÃ¥ller Västerbottens länsstyrelse fakta om den vilda minken. I korthet kom den nordamerikanska minken hit pÃ¥ 1920-talet som en främmande art för att farmas som pälsdjur. NÃ¥gra minkar rymde och etablerade gradvis en population som idag är uppÃ¥t en miljon djur stark! Att ha en miljon nya rovdjur i ekosystem som inte är anpassat för dem fÃ¥r sÃ¥klart stora konsekvenser, framförallt för djurlivet i skärgÃ¥rden. Minken kan ha ett revir pÃ¥ ett par kilometer – den rör sig och simmar lÃ¥nga sträckor. Skyddsjakt pÃ¥ mink bedrivs, vanligen med slagfällor som dödar minken omedelbart, för att begränsa dess skadeverkningar i ekosystemet. Handeln med skinn frÃ¥n vilda minkar har svÃ¥rt att konkurrera med den industrialiserade pälsfarmningen.

PÃ¥ vÃ¥ra svenska minkfarmar lever ocksÃ¥ dryga miljonen minkar, under dessa förhÃ¥llanden. Men kan det verkligen vara lämpligt att föda upp och hÃ¥lla ett rovdjur med ett revir pÃ¥ flera kilometer i bur? Jo, det tycker i alla fall Stefan Andersson, Sveriges största minkfarmare, som menar att minken kan bli lika tam som en katt. Trots det har vi ju sällan katter i smÃ¥ trÃ¥dburar hela livet, och kattens ”tamhet” hindrar den ju inte frÃ¥n att vilja röra pÃ¥ sig. Andersson är förresten ocksÃ¥ ansvarig för branschens ”Djuromsorgprogram”, och har uttalat sig kritiskt mot andra farmares bristande djurskydd. Själv har han dock Ã¥tskilliga minkskelett i garderoben och skiter av allt att döma fullständigt i tillstÃ¥nd, lagar och regler. Avslöjanden som detta raserar ocksÃ¥ med rätta de spillror av förtroende som allmänheten kan ha haft kvar för att pälsindustrin själva skulle ta sitt djurskyddsansvar.

Vad göra?

MÃ¥nga djurskyddsinspektörer, veterinärer och etologer har uttalat sig kritiskt mot minkfarmningen. TvÃ¥ tredjedelar av Sveriges befolkning vill förbjuda den. NÃ¥got förbud tycks inte vara att vänta frÃ¥n politiskt hÃ¥ll, däremot en lagändring som kräver 4 centimeter större burar. För minken är detta kanhända en väldigt liten vinst i ”burkomfort” (ursäkta det cyniska ordvalet), men i praktiken innebär det att flera minkfarmare väljer att lägga ner. Tyvärr kan lagar och regler inte komma till rätta med pälsfarmare som ändÃ¥ skiter i regelverket, och i värsta fall flyttar pälsindustrin helt under jord vid ett förbud. Men i sÃ¥ fall lär det väl i praktiken vara ännu mer ekonomiskt att förlägga produktionen till ett land med sämre djurskyddslagstiftning, färre djurrättsaktivister och billigare arbetskraft – t.ex. Kina – än att hÃ¥lla pÃ¥ i skymundan i Anderssons gamla lada. Ur den aspekten är det nÃ¥got av ett ekonomiskt mysterium för mig att vi överhuvudtaget har en pälsindustri i Sverige.

Enligt Djurens befrielsefront (DBF), en organisation som även Djurrättsalliansen stödjer, är en lämplig lösning att släppa ut minkarna. Det är ocksÃ¥ DBF som tagit pÃ¥ sig de tvÃ¥ senaste minkutsläppen som nämndes inledningsvis. PÃ¥ sin hemsida bemöter de den kritik som normalt riktas mot utsläppen – huvudsakligen att minkarna blir ett problem för ekosystemet, samt att de gÃ¥r en vÃ¥ldsam död till mötes i trafiken, genom svält, eller förfrysning. LÃ¥t oss titta närmare pÃ¥ argumenten:

*DBF hävdar bl.a. att burminkar kan jaga lika bra som vilda minkar sÃ¥ fort de kommer ur burarna! Oavsett om det är sant eller inte är det uppenbart att en konkurrens om födan kommer att uppstÃ¥ när 18.000 minkar släpps ut i samma omrÃ¥de – som DBF själva noterar har de ju revir pÃ¥ nÃ¥gra kilometer. DÃ¥ enstaka minkar rymmer emellanÃ¥t, lär lokala/regionala revir redan vara upptagna. Det är sannolikt ytterst fÃ¥ minkar som kommer att klara gatloppet och nÃ¥ nya lämpliga revirplatser, och det kan dessutom ske pÃ¥ bekostnad av den lokala, etablerade populationen av vilda minkar.

*DBF menar också att utsläppta minkar inte alls dör i trafiken, och hänvisar till något obskyrt amerikanskt rättsfall där tydligen endast 12 minkkadaver av 1500 utsläppta minkar kunde påvisas. Må så vara. Här i Sverige har i alla fall tusentals av de nyligen utsläppta 18000 minkarna redan dött i trafiken på bara ett par dagar, medan ca 6000 kunnat fångas in igen efter en sannolikt mycket stressande upplevelse. Varför tar inte DBF upp faktiska, aktuella svenska förhållanden, istället för att hänvisa till en amerikansk anekdot? Man måste dra den sorgliga slutsatsen att det är för att desinformera allmänheten och försöka rättfärdiga det egna handlandet.

*Därtill menar DBF att ekosystemet inte alls utsätts för någon belastning, eftersom andelen utsläppta minkar är så liten i förhållande till den totala populationen. Vad är väl 18.000 burminkar mot en miljon vilda, resonerar de. Men denna miljon är utspridd över hela Sverige, med revir på 3 km radie! Om vi räknar med att en mink kan tillryggalägga ca 1 mil om dagen medan den söker föda i konkurrens med de övriga 17.999 minkarna, så förstår vi att det kommer att ta ett bra tag innan en sådan utspädningseffekt kan åberopas. I praktiken kommer antingen de flesta minkarna att hinna dö, eller så kommer ekosystemet att skövlas lokalt, eller både och. Man kan inte både ha kvar kakan och äta den.

*Sist men inte minst menar DBF att utsläpp av minkar skulle vara en bra metod för att minska antalet minkar i bur, och att flera minkfarmar fått stänga ner p.g.a. deras aktioner. Enligt rapporter från branschen verkar dock industrin blomstra trots attentat, och de som trots allt stänger ner till årskiftet gör det p.g.a. det ändrade regelverket. Tvärtom verkar det senaste utsläppet fått rakt motsatt effekt, om man ska tro pälsfarmaren själv i denna artikel.

Den gyllene medelvägen

Det är beklämmande att behöva säga det, men sammantaget finner jag inte DBFs argument för den utsläppta minkens välfärd det minsta mer övertygande än pälsindustrins argument för burminkens välfärd. Jag har inte förtroende för någon av dem, och mitt förtroende för Djurrättsalliansen sjunker också för att de väljer att stötta DBF. I en artikel skriver Jonas Gårdstedt att vi måste ha förståelse för djurrättsaktivisternas situation. Förståelse är alltid bra, men kunde man inte lika gärna kritisera aktivisternas bristande förståelse för pälsfarmarna? För minkarna? För alla andra som försöker arbeta konstruktivt med frågan på laglig väg? Civil olydnad är inte bra bara för att den är olydig, utan endast om den åstadkommer en konkret förbättring. Det verkar inte ens Gårdstedt kunna slå fast att den gör. I denna artikel i SvD ger djurrättsaktivisten Ludvig Lindström en annan bild av minkutsläppen.

Bäst sammanfattar nog Henrik Bredberg den extremdjurrättsliga tankevurpan i sin artikel Minkfällan, som ocksÃ¥ fÃ¥tt ge namn Ã¥t detta inlägg. Den djurrättsliga idén om att minken ”ska vara fri” blir det ändamÃ¥l som helgar medlen att förstöra för människor, för minkarna, ja för hela ekosystemet – pÃ¥ ett mycket konkret och uppenbart sätt – i ett naivt hopp om att nÃ¥ nÃ¥got illa genomtänkt frihetsideal. DÃ¥ har man själv blivit den fiende man sökte att bekämpa, och utnyttjat djuren för att nÃ¥ sina egna syften.

För att nÃ¥ en lösning pÃ¥ denna frÃ¥ga mÃ¥ste vi tänka konstruktivt. LÃ¥t oss sammanfatta vad vi vet. Vissa människor vill tydligen ha päls, samtidigt som farmning av minkar i bur uppenbarligen är förkastligt – liksom att släppa ut dem vind för vÃ¥g. Samtidigt har vi ett stabilt vilt bestÃ¥nd pÃ¥ en miljon minkar som pÃ¥ vissa ställen är nÃ¥got av en naturkatastrof. Vi föder upp minkar i bur för ekonomisk vinnings skull, istället för att utnyttja det naturliga utbud av päls som välbehövlig skyddsjakt av mink kunde tillhandahÃ¥lla. Det finns överhuvudtaget ingen som helst poäng att hÃ¥lla nere priset pÃ¥ en lyxprodukt. De som har rÃ¥d att köpa päls kan säkert lika gärna betala det tiodubbla för en päls man kan bära med gott samvete. LÃ¥t oss sätta girigheten och fÃ¥fängan i arbete, och använda pälsar frÃ¥n minkar som levt ett gott liv, samtidigt som vi rättar till nÃ¥gra av de problem vi ställde till med i vÃ¥rt ekosystem pÃ¥ 20-talet.

Det finns ju rättvisemärkt kaffe och KRAV-ägg, så varför inte ekologisk päls? Den blir dessutom dyrare än andra pälsar, vilket automatiskt gör den mer exklusiv och à la mode! Samtidigt kan vi få ny bild på pälsen som ett klädesplagg som signalerar miljömedvetenhet och djurskyddstänk. Minken och naturen har allt att vinna på detta, och vi har inget annat att förlora än våra fördomar.