Jag går just nu en spännande kvällskurs i djuretik för veterinärstudenter, som en ambitiös nyantagen veterinärstudent tillika filosof bemödat sig att anordna. Imorgon är det dags för träff två av sex och då är temat normativ etik. Inför träffen har vi fått tre etiska frågor att fundera över utifrån den normativa etikens huvudperspektiv, Pliktetik, Dygdetik, Utilitarism och Rättighetsetik. En sådan analys tycker jag är utmärkt material för URDJURs läsare, så i from förhoppning om saklig kritik framställer jag den nedan:
Fråga 1) Är det rätt eller fel med djurförsök?
Pliktetik: Pliktetikern menar att om det finns en plikt att inte utsätta djur för djurförsök så är det fel att göra det, oavsett konsekvenserna av att inte göra det. Omvänt menar man att det är moraliskt riktigt om det finns en plikt att utsätta djur för djurförsök. Hur pliktetikern kommer underfund med vilken plikt som verkar råda, tycks till slut komma an på vad majoriteten tycker – förutsatt att vi inte underkastar oss någon annan instiftare av plikter (och i så fall sker ju även detta med majoritetens samtycke på samhällsnivå). Pliktetikern tycks alltså mena att om majoriteten tycker att vi har en skyldighet att bedriva djurförsök så är det också våran plikt att göra det och därmed moraliskt gott, oavsett vad vi själva har för åsikt i frågan.
Dygdetik: För dygdetikern är målet vanligtvis att hitta den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (ffa enligt Aristoteles). Istället för att resonera strikt kring rätt och fel funderar man på hur en anständig människa bör vara, och söker karaktärisera detta i form av dygder såsom medkänsla etc. Dygdetikern skulle alltså tvingas väga att blankt fördöma respektive bejaka alla former av djurförsök, för att se vilken medelväg som bäst uppfyllde för sammanhanget relevanta dygder. Vad som är dygdigt, menar dygdetikern, det kan envar bestämma utifrån sitt eget samvete.
Utilitarism: Om konsekvenserna av djurförsök är dåliga, då är djurförsök också moraliskt fel, och vice versa, menar utilitaristen. En hedonistisk utilitarist sätter inte bara likhetstecken mellan rätt och bra samt fel och dåligt, utan därtill rätt = bra = njutning och fel = dåligt = lidande. Oavsett vilken undertyp av utilitarism som väljs kvarstår problemet att väga olika intressen mot varandra. Vem bestämmer hur djurens eventuella lidande av ett djurförsök ska vägas mot en eventuell ökad sannolikhet att bota mänskliga sjukdomar som ger upphov till lidande? Om spindlar och fjärilar kan anses njuta och lida lika mycket, borde vi då utrota alla spindlar för att de äter fjärilar? Någonstans måste även utilitaristen likt dygdetikern göra en samvetsgrann avvägning av vad som är rätt och fel, eller likt pliktetikern förlita sig på en auktoritet som redan gjort sig det besväret. Men om detta tycks utilitarismen inte säga något.
Rättighetsetik : Om människor har en moralisk rättighet att bedriva djurförsök är detta också rätt, men om djuren har en moraliskt rättighet att inte utsättas för djurförsök så är det istället fel. Så vilka rättigheter är det då som gäller? Ja, det blir återigen antingen upp till den enskilda rättighetsetikerns omdöme och samvete, eller till allmänt accepterade trossatser som t.ex. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Rättighetsetiken säger alltså att det är fel att misshandla små barn under förutsättning att de har rätten (oavsett hur den fastställs) att inte bli misshandlade – inte annars.
Fråga 2) Är det moraliskt OK att ljuga?
Pliktetik: Här har pliktetiken ett rakt svar; NEJ! Åtminstone om man underkastar sig den mest berömde pliktetikern Immanuel Kant, för han tyckte nämligen att det fanns en plikt att inte ljuga oavsett konsekvenser. Om Gestapo knackar på dörren och undrar om du har judar i källaren är det alltså alltid bäst att tala sanning, menar Kant. Eller så menar han kanske att man också har en plikt att ta vara på sin nästa och att man alltså kommer bryta mot en plikt hur man än gör – man får helt enkelt välja det minst sämsta, men man ska inte tro att man gjort rätt för det. I så fall näpsar Kant oss alltså med en slags dubbel bestraffning från graven.
Dygdetik: Troligen är Sanning en viktig dygd för dygdetikern, men istället för att betrakta den som motsatt endast lögnen, betraktas den som den gyllene medelvägen mellan lögnen och… ja, vadå? Om lögnen betraktas som en avsaknad av sanning söker vi alltså en last som baserar sig på ett övermått av sanning. T.ex. att man går runt och talar om för främmande feta människor att de är feta. Vi skulle kunna kalla denna last eller brist hos människan för indiskretion. Dygdetikern försöker alltså närma sig sanningsidealet så gott det går utan att vare sig hemfalla åt lögn eller indiskretion. Även andra dygder kan därvid komma att beaktas, såsom Medmänsklighet etc.
Utilitarism: Om det är generellt rätt eller fel att ljuga beror alltså på om summan av alla lögner skapar mer smärta eller mer njutning. Enligt min erfarenhet är sanningar generellt mer smärtsamma än lögner, så om den observationen är korrekt bör den hedonistiska utilitaristen mena att vi i allmänhet bör ljuga. Propaganda och PR som ger en skev bild av verkligheten men antingen stillar sinnet och övertygar oss att allt är rätt i världen, eller som åtminstone lyckas framställa andra människors lidande på ett underhållande och lättsamt sätt måste vara av godo enligt hedonisten.
Rättighetsetik: Rättighetsetikern förskjuter helt enkelt frågan ett steg genom att fråga sig om vi har en rättighet att ljuga, eller om vi istället har rätt att få höra sanningen. Personligen ser jag inte hur en sådan konvertering av frågan leder oss närmare ett vettigt svar. Är det rätt så är det rätt, och är det inte rätt så är det fel, menar rättighetsetikern.
Fråga 3) Hur beter sig en moralisk person?
Pliktetik: Genom att följa de absoluta moraliska plikterna (oavsett vilka, eller på vilka grunder man erkänt just dessa plikter).
Dygdetik: Genom att söka den dygdiga medelvägen mellan två lastbara extremer (där skillnaden mellan dygd och last anförtros åt individens samvete eller känsla för vad rätt är).
Utilitarism: Genom att maximera sina goda handlingar (där ”gott” bygger på en på förhand bestämd definition, t.ex. njutning eller icke-lidande).
Rättighetsetik: Genom att respektera rättigheter (som antingen definieras av individen eller en viss lära/dogm).
Vad tycker jag?
För egen del är jag dygdetiker, ifall detta inte redan framgått av den bitvis raljanta sammanställningen ovan. Anledningen till detta är rent praktisk – dygdetiken är det enda normativt etiska förhållningssätt (om den ens passar in på den beskrivningen) som jag tycker ger mig någon slags moralisk vägledning. Den ger nämligen ett handfast tips: Identifiera de negativa extremerna, och sök den anständiga handling som ligger däremellan. Det funkar bra för mig.
De övriga hänskjuter endast frågan till en mer abstrakt nivå. Frågan om rätt eller fel transformeras till en fråga om plikt eller icke-plikt, gott eller dåligt, njutning eller smärta, rättighet eller icke-rättighet. Men även om man skulle acceptera det riktiga i en sådan transformation får individen ingen ledning i hur man verkligen kan besvara frågan, för att sedan kunna återtransformera den och få klarhet i ursprungsfrågan – annat än i form av subjektiva trossatser som individen i alla fall har att acceptera eller förkasta utifrån sitt eget samvete.
Någon invänder kanske att samvetet som etisk princip är en lös grund att stå på i en värld där vissa anser det rätt att exempelvis detonera atombomber eller spränga sig själv i luften. Men är detta beteende verkligen ett resultat av en egen samvetsgrann prövning? Tvärtom menar jag att det är resultatet av ett normativt troskomplex som vi indoktrineras med dagligen, och som är oerhört svårt för individen att värja sig emot. Det är inte samvetet som är en social konstruktion, utan det faktum att vi så lättvindigt kan slå dövörat till det i de fall där just vår programmering skapat blinda fläckar. Här har metaetiken en viktig roll i att avmaskera etiska föreställningar som leder till fundamentalism och därmed bana väg för det mod som krävs för ett personligt etiskt ställningstagande – oavsett vad folk kommer att tycka om den saken.
Klyftan mellan natur och kultur
I efterdyningarna till den omtalade ”vargattacken” i går morse reflekterar Jan Guillou i denna artikel:
Vargfrågan är alltså en symbol för klyftan mellan stad och landsbygd, eller mellan kultur och natur – en klyfta jag ofta återkommit till i inläggen på URDJUR. Det är samma klyfta som gör att de flesta har ganska vaga begrepp om hur våra livsmedel hamnar på tallriken, hur naturens resurser förhåller sig till människans önskemål och så vidare. Det är en klyfta som inte bara färgar vår samhällsutveckling utan också vårt språk, vårt uttryckssätt. Betrakta t.ex. denna, idag ganska vanliga fråga:
”Är det rätt eller fel att äta kött?”
Vad talande denna fråga är! Den som ställer frågan undrar vanligtvis inte om själva ätandet är etiskt eller inte. Ibland, när det finns tid och rum för diskussion, brukar jag för att tydliggöra detta svara med motfrågan – ”Vad skulle man annars göra med köttet menar du?” Och den som frågar menar vanligtvis inte att det vore bättre att exempelvis kompostera köttet, utan att man inte borde döda djuret som köttet kom ifrån. Den verkliga frågan är alltså:
”Är det rätt eller fel att döda djur för köttets skull?”
Men det problematiska med denna fråga är just klyftan! De flesta upplever nämligen inte att de dödar djur, när de köper kött i butiken. Än mindre upplever de att de skapar liv, som annars inte hade blivit till, genom sin efterfrågan. För gemene man tycks alltså frågan om själva köttätandet mer moraliskt relevant, trots att den primärt har att göra med relationen till köttbiten och inte till djuret. Många har ingen klar uppfattning kring hur uppfödning och slakt av djur går till, och ännu mindre möjligheter att påverka förloppet. Och det man inte kan ta ansvar för blir det också svårt att ha ett moraliskt förhållningssätt till.
Problemet är att beslutet att äta, eller inte äta, kött är ett otroligt trubbigt styrinstrument som bara kan påverka på en kvantitativ snarare än kvalitativ nivå. Omständigheterna under vilka ett djur föds upp och senare slaktas påverkas i regel inte – endast hur många som föds upp. Även detta, att mänsklig efterfrågan är den styrande faktorn i animalieproduktionen, visar på en enorm klyfta mellan civilisationen och naturens lagar. Men de senare är inga påhitt som människan har råd att bortse ifrån, vare sig vi är passivt omedvetna om dem eller väljer att ignorera dem medvetet.
Alla andra arter på jorden måste anpassa födointaget efter artens egna behov och ekosystemets förutsättningar. Människan är inte annorlunda, även om vi skulle vilja låtsas som det. Billig olja, konstgödsel och andra ändliga resurser gör det möjligt att leva över tillgångarna en kort tid, men sen är festen slut och städningen börjar. Vargen kan inte bestämma att den ”vill ha” fler bytesdjur, för ekosystemet funkar inte så. Det verkligt oetiska i just själva köttätandet uppstår i och med tankevurpan att jordklotet är en restaurang som man kan beställa vad som helst ifrån utan att behöva tänka på konsekvenserna – en moralisk blindhet som beror just på klyftan mellan staden och naturen.